Elinor Olsson

Detta inlägg är något som jag har funderat på att skriva en längre tid. Jag har funderat, skrivit, raderat, skrivit om och sparat utan att publicera. Det är svårt att sätta ord på något som har påverkat en genom hela sitt liv.

Som barn började jag tala lite senare än "normalt" och det kanske talar lite för sig själv om situationen i sig och hur jag är som person. Jag är nämligen "lite för tyst", något jag har fått höra hela mitt liv. Framför allt i skolan när man skulle börja få betyg. "Det går bra för dig, men du är lite för tyst, du måste prata mer om du vill ha högre betyg". Jag hatade det där. Dels att tala inför andra människor men framför allt för att jag inte dög som jag var. Jag skulle passas in i den talande, utåtriktade och extroverta normen. Detta har självklart haft stor påverkan hos mig och tidvis har jag mått väldigt dåligt och varit ledsen för att jag är som jag är. Jag ville passa in, vara utåt och omtyckt av andra. Jag trodde att detta bara kunde uppnås genom att vara utåt, något som jag inte var till fullo alla dagar i veckan. Detta skapade på sätt och vis en ensamhetskänsla hos mig eftersom jag inte var tillräckligt rolig eller skrek högst i en diskussion.

Dessa känslor har rotat sig och finns kvar hos mig än idag. Idag har jag exempelvis svårt för att skapa varaktiga vänskapsrelationer eftersom jag har en bild av att jag hos andra uppfattas som torr, tråkig och för seriös vilket leder till att jag ger upp relativt fort. Att jag är dessutom ganska självständig av mig har inte heller varit till fördel ur just denna synvinkel. Jag "klarar mig själv" liksom och har svårt för att öppna mig för andra människor.

För ett tag sedan fick jag för första gången i mitt liv höra frasen "du är lite tyst, och det är en jättefin egenskap" och det var nog först då jag började förstå att det faktiskt kan vara så. Att jag helt enkelt bara är bättre på att lyssna än att tala. Att jag hellre går in på djupet i samtal med andra människor än att småprata om ytligheter (att vara tyst behöver inte vara synonymt med att vara stum). Att jag inte har något behov av att höras mest. Jag väljer mina ord med omsorg och tänker innan jag talar. Det är inte fel att vara så, det är bara ett annat sätt att vara på. Alla behövs. Visst, jag är lite tyst, det är något som jag länge har tyckt varit jobbigt och har försökt arbeta med, men på ett sätt måste man ju också acceptera sig själv för den man är och arbeta med de egenskaper man faktiskt besitter. Eller hur?