RPK
Nu har jag gjort mitt sista pass på RPK, rättspsykiatriska kliniken i Säter. Även om det har varit väldigt lugna dagar så tycker jag att jag har lärt mig massor, och framför allt kommit till en del insikter. Första dagen när jag kom till avdelningen var jag livrädd. Det var långa korridorer, låsta dörrar överallt och dömda brottslingar under vård. RPK hamnar man på när man har begått och blivit dömd för ett brott som motsvarar två års fängelse, men samtidigt har en allvarlig psykisk sjukdom som man behöver vårdas för. Jag fick fort lära mig att aldrig vända någon ryggen utan uppsyn och överfallslarmet - en liten dosa man sätter på kläderna - var jag alltid noga med att placera lättåtkomlig.
Allt eftersom dagarna gick kände jag hur jag kunde slappna av mer och mer. Ju mer jag lärde känna dessa människor, desto mer gick det upp för mig att det är just vad de är - människor, de också. Många av dessa personer kommer från väldigt tragiska bakgrunder, och när man blir medveten om detta får man en helt annan förståelse för varför det blir som det blir. Jag tror att mycket av det som sker i världen skulle kunna undvikas om man bara kunde lista ut ett sätt att fånga upp alla de barn som far illa.
Utan att sväva iväg för mycket nu, så vill jag bara avslutningsvis konstatera en sak. Även om dessa människor är i behov av psykiatrisk vård så har de självklart fina sidor också, så det jag kommer sakna mest från min praktik på RPK är helt klart patienterna själva. Det är nog faktiskt de som har lärt mig allra mest under min tid där. Jag vet att sådant som rör psykisk ohälsa fortfarande är sådant som vi inte riktigt talar om, eller att psykiatrin inte är lika "häftigt" att arbeta inom jämfört med somatiken. Men det är så. viktigt. Kropp och knopp går verkligen hand i hand, och båda delar måste tas om hand. En sak är säker, psykiatrin är fortfarande ett område som får det att kittla lite extra i magen.