Att vara "lite för tyst"

 

Detta inlägg är något som jag har funderat på att skriva en längre tid. Jag har funderat, skrivit, raderat, skrivit om och sparat utan att publicera. Det är svårt att sätta ord på något som har påverkat en genom hela sitt liv.

Som barn började jag tala lite senare än "normalt" och det kanske talar lite för sig själv om situationen i sig och hur jag är som person. Jag är nämligen "lite för tyst", något jag har fått höra hela mitt liv. Framför allt i skolan när man skulle börja få betyg. "Det går bra för dig, men du är lite för tyst, du måste prata mer om du vill ha högre betyg". Jag hatade det där. Dels att tala inför andra människor men framför allt för att jag inte dög som jag var. Jag skulle passas in i den talande, utåtriktade och extroverta normen. Detta har självklart haft stor påverkan hos mig och tidvis har jag mått väldigt dåligt och varit ledsen för att jag är som jag är. Jag ville passa in, vara utåt och omtyckt av andra. Jag trodde att detta bara kunde uppnås genom att vara utåt, något som jag inte var till fullo alla dagar i veckan. Detta skapade på sätt och vis en ensamhetskänsla hos mig eftersom jag inte var tillräckligt rolig eller skrek högst i en diskussion.

Dessa känslor har rotat sig och finns kvar hos mig än idag. Idag har jag exempelvis svårt för att skapa varaktiga vänskapsrelationer eftersom jag har en bild av att jag hos andra uppfattas som torr, tråkig och för seriös vilket leder till att jag ger upp relativt fort. Att jag är dessutom ganska självständig av mig har inte heller varit till fördel ur just denna synvinkel. Jag "klarar mig själv" liksom och har svårt för att öppna mig för andra människor.

För ett tag sedan fick jag för första gången i mitt liv höra frasen "du är lite tyst, och det är en jättefin egenskap" och det var nog först då jag började förstå att det faktiskt kan vara så. Att jag helt enkelt bara är bättre på att lyssna än att tala. Att jag hellre går in på djupet i samtal med andra människor än att småprata om ytligheter (att vara tyst behöver inte vara synonymt med att vara stum). Att jag inte har något behov av att höras mest. Jag väljer mina ord med omsorg och tänker innan jag talar. Det är inte fel att vara så, det är bara ett annat sätt att vara på. Alla behövs. Visst, jag är lite tyst, det är något som jag länge har tyckt varit jobbigt och har försökt arbeta med, men på ett sätt måste man ju också acceptera sig själv för den man är och arbeta med de egenskaper man faktiskt besitter. Eller hur?

T A N K A R | | 2 kommentarer |

C-uppsats och framtidstankar

Äntligen är vi klara med C-uppsatsen! Vi ska skicka in den redan idag även om slutlig inlämning egentligen är på fredag. Så skönt att det äntligen är färdigt. Såsom vi har arbetat med det där. Inte lätt kan jag säga! Men vi fick ihop det till slut och det känns bara helt underbart. Nästa vecka väntar opponeringen bara och självklart revidering vilket hör till. Sedan ska jag bara lägga allt fokus på praktiken. Ikväll ska vi åka och titta på en kattunge, en eventuell lillebror till Siggisen. Det är så tomt här hemma, det känns liksom inte riktigt som ett hem, det är bara en lägenhet. Det blev så tomt när han lämnade oss, ett stort hålrum. Men jag är uppvuxen med katt och har svårt att leva utan (crazy cat lady) så om vi ska skaffa en till kommer det få bli en innekatt. Jag släpper aldrig ut en katt på Faluns gator igen även om vi bor i ett så lugnt område. Jag har helt tappat förtroendet för de bilister som kör i området, de tog det finaste jag hade ifrån mig och jag kan inte tillåta det igen. I Borlänge finns det nämligen en liten ragdoll-herre som vi ska träffa för att känna efter om vi är redo för en till katt. Det går ju faktiskt att älska flera samtidigt, men kanske inte om det tvingas fram. Vi får se, tyvärr måste livet gå vidare även om allt man vill är att stanna kvar i gårdagen. Sigge, vad jag saknar dig, jag önskar du kunde vara med.
ALLMÄNT, T A N K A R | | Kommentera |

Han fattas mig

Han fattas mig så det skär i bröstet. Denna vecka har nog varit den värsta i mitt liv. Jag väntar bara på att vakna upp från denna mardröm, men hur mycket jag än väntar så händer det aldrig. Varje morgon vaknar jag med ett tryck över bröstet och varje kväll går jag och lägger mig med sorg i hjärtat. Jag är sjuk av sorg. Jag kan knappt förstå att han aldrig mer kommer tillbaka, min älskade Sigge. Hur ska jag kunna leva utan honom? Min solstråle. Det känns som att jag har begravt mitt barn. Det kanske är svårt att förstå för någon som aldrig har levt med ett djur, men den kärleken är verkligen gränslös. Jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka. Sov så gott nu min finaste ängel, jag älskar dig stjärnstopp och tillbaka igen.
T A N K A R | | Kommentera |
Upp